Om att misstag måste rättas vid sin källa
Per:
”Kursen pratar om att vi måste rätta misstag vid deras källa. Kan du kasta lite ljus över detta?”
Endeliss:
”Gärna. Men istället för att förklara det direkt, så vill jag berätta en historia som belyser det indirekt, så att du kan få en möjlighet att förbinda punkterna själv:
En man ligger på alla fyra under en gatlykta och tycks leta efter någonting. En kvinna ute på kvällspromenad stannar upp och frågar mannen:
- Har du tappat något?
- Ja, svarar mannen. Jag har tappat mina husnycklar.
- Tappade du de här då? undrar kvinnan.
- Nej, svarar mannen och pekar mot sitt mörklagda hus. Jag tappade de där borta i gräset, men där är det så mörkt så där hittar man ju ingenting.
Per:
”Haha! Det var roligt.”
Endeliss:
”Varför var det så roligt? Så gör ju alla människor.”
Per:
”Nu förstår jag inte.”
Endeliss:
”Misstaget uppstod i ditt sinne och inte ute världen. Misstagets källa finns i dina tankar och det är vid denna källa du måste rätta det. Att försöka rätta misstaget någon annanstans är lika fåfängt som att söka efter nycklarna där du inte tappade dem. Människor vill inte gå in i sig själva, för de är rädda för det mörker de tror att de kommer att finna. Allt som du gömmer i mörker skrämmer dig, för du gömde det för att du var rädd för det. Så istället försöker du låtsas att du inte har gömt någonting alls och förlägger istället hela problematiken ute i världen istället. Och i världen försöker du nu hitta en plats full av ljus där du tror att du slipper ditt problem. Du använder världen som en flykt från dig själv. Beroende på problemets natur, och lösningens art, kan du som bäst stoppa vissa symtom tillfälligt. Du kan verkligen uppleva en stund av ljus och glädje på din semester, men den gnagande olustkänslan kommer åter att göra sig påmind, för det ursprungliga problemet har inte blivit löst. Och du vet att det inte kommer att försvinna vart än i världen du reser. Lösningen finns alltid i ditt eget inre, och som regel alltid där det gör som mest ont att titta.”
Per:
”Det du talar om är projektion, eller hur?”
Endeliss:
”Mycket riktigt. Projektion är en önskan att förlägga det inre till det yttre, och sedan försöka lösa sinnets problem där ute, i världen, vilket naturligtvis är dömt att misslyckas. Att rätta misstaget vid dess källa, som Kursen säger, betyder att du ska sluta projicera och istället ta ansvar för ditt inre, där lösningen på dina problem finns.”
Per:
”Men det kan kännas väldigt skrämmande.”
Endeliss:
”Oh ja. Egot förkunnar hela tiden att Gud kommer att slå ihjäl dig för den hemlighet du har gömt. Detta är naturligtvis nonsens eftersom kärleken har förlåtit dig för längesen för alla misstag du trodde att du gjorde. Du har väl hört talesättet att bakom varje demon står en ängel? Demonen är bara egots tomma skrämselpropaganda, ämnad att få dig att vända på klacken och fly i panik. Men om du inte flyr utan står kvar och låter ditt sinnes lampa tändas av den Helige Ande, så är det demonerna som springer sin väg. Mörker kan inte finnas där ljuset är tänt, och sanningen om dig är ljusare än allt du kan föreställa dig.”
Per:
”Oh tack. Det var trösterika ord. Och tack för den roliga historien. Visst var den rolig?”
Endeliss:
”Ja, den var rolig.”
Per:
”Och upplysande.”
Endeliss:
”Det var min förhoppning”
Om totalt engagemang
Per:
Jag tänker på ett citat som en kursledare gav mig i slutet av en workshop en gång. Hennes workshop handlade om olika redskap som hon hade hämtat ur En kurs i mirakler. På avslutningen gjorde hon en sorts ceremoni där hon gick från deltagare till deltagare med en liten ask med förtryckta mirakelkort och bad oss att dra ett på måfå. Dessa kort som innehöll citat från Kursen fick vi sedan behålla, och hon sa att det inte var någon slump vilka citat vi fick, utan att den Helige Ande såg till att det blev precis rätt ord för var och en av oss. När jag drog mitt kort och läste orden skrattade jag högt. De var klockrena! I flera år bar jag sedan med mig kortet i plånboken, och än i dag tänker jag ofta på orden. Vill du titta på dem med mig?
Endeliss:
Naturligtvis. Kör på.
Per:
Okej. Orden går så här:
"Du kan inte vara totalt engagerad ibland."
T-7.VII.1:4
Endeliss:
Och detta är mycket träffsäkra ord. De handlar om ditt engagemang för Himlen. Du ska ha din blick fixerad vid ditt mål och vara vaksam på att inte släppa in något mörker i ditt sinne. Vi kan dra en enkel parallell. Katoliker biktar sig. När de har fått prästens förlåtelse går de ut och syndar igen. Det är som om de bara är engagerade i sin tro när de sitter i biktstolen. Som om Gud skulle titta åt andra hållet under veckans övriga dagar. Som om man kunde be Gud att få göra vissa specifika saker utanför protokollet. Det finns inget utanför protokollet hos Gud. Allt noteras hela tiden. Om du vill nå Gud måste du vara som Honom och tänka Som Honom, och då kan du inte vara totalt engagerad ibland. Det vanligaste felet människor gör är att sätta upp vissa mål tillsammans med Gud, och sedan överse med sina egna brister i alla andra fall. Så gör människor av lättja, utan full förståelse för den eviga makten i deras egna sinnen. Så fungerar inte sanningen, eftersom sanningen inte kan vara delvis sann. Den är antingen helt och hållet sann eller inte alls. Och den är inte sann bara ibland, för att under största delen av tiden vara falsk.
Per:
Jo, så är det ju. Men ett sådant högt ställt krav på fokus kan ju ge gemene man svår prestationsångest.
Endeliss:
Inte alls. Om de får prestationsångest ser de helt fel på saken. De måste se det i termer av motivation. Om de förstod att de egentligen sov och att en vaken värld faktiskt väntade på dem – en värld där all lycka kunde bli deras bara de önskade det av hela sitt hjärta och strävade efter det oavlåtligt, skulle de då inte lägga allt annat åt sidan och dygnet runt ägna sig åt uppgiften att vakna? Och om deras vänner bad dem att följa med på lustiga upptåg, skulle de inte se att vännerna valde sömnen, att de inte hade förstått vad som stod på spel? Och skulle de då inte välja bort vännernas andefattiga liv och hellre föredra ensamheten, där de kunde ge sin uppgift all uppmärksamhet? Skulle inte målet att vakna överskugga allt annat som världen hade att erbjuda?
Per:
Jo, förvisso.
Endeliss:
Så du ser, det handlar inte alls om att prestera, i synnerhet inte eftersom Gud anser att du är perfekt som du är, utan det handlar om att veta var du har din skatt och att aldrig titta åt ett annat håll. Att vara engagerad handlar om vilja, intention och fokus. Du tror att det krävs något speciellt av dig, men Kursen säger hela tiden till dig att du inte behöver göra någonting. Du måste bara komma ihåg vad som verkligen betyder något och påminna dig om vad ditt mål är. Förstår du detta till fullo blir det lätt att förbise alla mindre mål.
Per:
Jag förstår. Men ändå... Du tycks beskriva en person som inte finns. Typ en kombination av en tillbakadragen munk och en superhjälte. Men vi människor är ju inte sådana? Vi är ju alla felbara.
Endeliss:
Ja, det är sant att människor har gjort sig själva mediokra. De har gjort det bristfälliga till sin verklighet och felbarheten till sin måttstock. Naturligtvis begår människor fel, men det bör väl inte vara regeln? Är inte storheten ett bättre mål? Om du vet att din uppgift är att minnas den storhet din Fader har skapat dig till att vara, så håller du dig själv i strama tyglar och påminner dig själv om att återvända till vägen när du känner att du har vandrat vilse. Om du använder människans felbarhet som en ursäkt för att ge efter för din egen lättja och brist på självdisciplin, då skulle jag säga att du dyrkar egots avgudar. Egot älskar när du förlorar målet ur sikte, tappar bort vägen och börjar irra planlöst omkring.
Per:
Okej, jag förstår. Jag tycker ändå att det låter som en sorts självprygling. Jag tycker inte om pekpinnar och hårda ord. Och jag vill ändå mena att samhället inte innebär något annat än prestationsångest, och dina ord känns bara som att lägga sten på börda.
Endeliss:
Varför människor får prestationsångest är för att världen försöker tvinga dem att vara något de inte är. Kursen gör inte alls det. Kursen försöker tvärtom hjälpa dig att hitta dig själv och bortse från världens galenskap. Den uppmanar dig hela tiden att lära känna dig själv. Du har nämligen tappat bort dig själv under alla de inbillade krav som du har lagt på dig själv. Att upptäcka vem du egentligen är kan inte vara någon prestation, eftersom du inte behöver prestera för att få vara. Du är redan. Acceptansen av vem du är ger avslappning, inte prestationsångest. Det enda obehag som kan dyka upp är rädslan för vad andra ska tycka om detta ”du” som du nu äntligen har funnit, men det är en helt annan fråga, och den har inget med prestationsångest att göra.
Per:
Jag förstår. Och du får mig att tänka på något jag har bevittnat flera gånger. Jag har mött många studenter av Kursen som har varit helt eld och lågor ett tag – de känner att de har hittat frälsningen – men sedan har de plötsligt slängt boken i väggen i ilska när det har gått upp för dem vad Jesus verkligen ber dem att göra.
Endeliss:
Det är sant. De ville bli av med sina onda drömmar, och när Jesus säger till dem att de inte ens kan behålla sina goda drömmar, så blir de upprörda. Och de blir ännu argare när de inser sanningen i att de inte kan behålla en enda dröm och samtidigt hävda att de är vakna.
Men denna kompromisslöshet som Kursen möter oss med, och det här totala engagemanget som Jesus pratar om, känns bara som ett betungande krav i början. Kurs-elever som blir så arga på Jesus, som du beskrev, tycker att Guds lagar börjar inkräkta på deras privatliv. De tittar i sin planeringskalender och förväntar sig att Gud ska hända på tisdag kl. 14, för i övrigt är de upptagna. De har ännu inte förstått att de inte har något annat liv än Guds. När detta går upp för dem släpper anspänningen och de slutar bråka med Gud och börjar istället lyssna på vad Han faktiskt säger. Då innebär deras lektioner ingen anspänning alls längre, utan upplevs som en källa till oändlig glädje. Jag tror att du själv kan vittna om detta.
Per:
Jo, det är riktigt. Du har helt rätt. För övrigt har totalt engagemang aldrig varit ett problem för mig. Mitt problem är snarare att trots att jag tänker rätt och varseblir rätt, så är det bara vissa dagar i veckan som jag är fullkomligt lycklig. Jag tycker att jag borde vara lycklig hela tiden, för det vet jag att jag egentligen är.
Endeliss:
Och det är detta ”egentligen” som stör dig?
Per:
Ja, jag förstår inte detta. Vad gör jag för fel?
Endeliss:
Du gör inga fel. Och vi ska titta på detta tillsammans, men jag tycker att det får hamna under ett annat samtal.
Per:
Jo, du har rätt. Och tack så väldigt mycket för dina kloka ord den här gången.
Endeliss:
Det är jag som tackar.
Om dåligt samvete
Per:
Jag har tänkt mycket på dåligt samvete. Är det detsamma som skuld?
Endeliss:
Ja, det är skuld. All skuld ropar på rättelse eftersom idén om att Guds Son är skyldig är felaktig. Guds Son är fullkomligt oskyldig. Denna totala syndfrihet som garanteras av Gud är den luft du andas i ditt hem i Himlen, där ingen skulle kunna inbilla sig att du var skyldig till någonting. Så som det ser ut i din begränsade tillvaro på jorden så är det emellertid en bra idé att titta lite närmare på det dåliga samvetet.
Det dåliga samvetet är en ytlig form av skuld medan ”Skulden” (med stort ”S”) är bråddjup och kommer från separationen från Gud. Denna skuld är så stor och skräckinjagande att den måste förträngas direkt. Ja, den förträngs så snabbt att du inte ens förstår att allt du gör, säger och tänker är ett desperat försök att undgå denna skuld. Denna ursprungliga skuld har förnekats så hårt att den har förpassats djupt ner i ditt undermedvetna. Ifrån sina djupa och mörka källarhålor i ditt undermedvetna kontrollerar den och styr din varseblivning och ditt beteende utan att du är medveten om det. Faktum är att du inte vill veta detta. Denna skuld kan du inte för gott bli av med utan mångårigt och dedikerat arbete. Sådant är inte det dåliga samvetet.
Det dåliga samvetet ligger ytligt och handlar inte om skuld som är uråldrig, utan handlar alltid om handlingar begångna i nuet. Det dåliga samvetet är heller inget du lätt förtränger utan något du är mer eller mindre medveten om. Du kanske har hört uttryck i stil med ”Om du har gjort något dumt ska du ha dåligt samvete.” Detta kanske låter krasst, och i dina öron långt ifrån kurstänkandet, men jag skulle vilja hävda att det inte är långt ifrån sanningen. Sanningen säger att om du tänker en kärlekslös tanke om en broder, eller behandlar honom kärlekslöst, så kommer du att känna skuld. Detta är ett obestridligt faktum. Ingen säger att detta är bra eller dåligt – det handlar helt enkelt om orsak och verkan. Du kan inte vara kärlekslös och samtidigt må bra. Samvetets funktion blir då att kalla dig till helande. Om du har gjort orätt, så hjälper dig samvetet att korrigera din tanke och dina handlingar. Därför ligger samvetet nära den Helige Ande.
Per:
Så samvetet arbetar i Soningens tjänst?
Endeliss:
Utan minsta tvekan, och utan reservationer.
Per:
Men det dåliga samvetet då?
Endeliss:
Det finns inget dåligt samvete. Samvetet kan aldrig bli dåligt. Det är bara ett talesätt. Det är samvetet som påminner dig om vad du har gjort fel, och det är dina känslor av grämelse och ånger som får dig att må dåligt.
Per:
Så du menar att det är bra att ha ett samvete, även om det ibland får oss att må dåligt av det som det påminner oss om?
Endeliss:
Utan tvekan. Utan samvetet hade hela civilisationen gått under, och du hade haft en mycket längre resa i Soningen. Man måste bli medveten om vad man gör orätt för att kunna korrigera sitt handlande. Samvetet hjälper dig att se detta fel. Och om du sedan mår dåligt över vad du gjort kan du enkelt reparera det genom att ändra ditt uppförande och be din vän om ursäkt.
Per:
Men kan inte ett dåligt samvete spilla över i skuld?
Endeliss: Jo, naturligtvis, och det händer hela tiden. Om du mår dåligt över vad du gjort och fortsätter att vältra dig i hur usel du är, så talar vi inte längre om dåligt samvete utan om skuld. Hemligheten när du upplever dåligt samvete ligger i att titta hastigt på vad du har gjort fel och nyktert konstatera att detta måste rättas, utan att sedan hemfalla åt skuldens självplågeri och självömkan. Här ska du utan tvekan ta den Helige Ande till hjälp. Se det som att Han är ditt samvetes Bundsförvant som lyser upp dina felaktiga handlingar i klart ljus. När du har erkänt ditt misstag, be Honom snabbt om en lösning på vad du ska göra. Han kommer inte att neka dig svaret. När du vet vad du måste göra har du redan löst problemet och då har du ingen nytta av skulden och kan avfärda den. Glöm inte att det är mänskligt att fela. Alla kan bete sig som idioter ibland, och det finns inte en enda Guds lärare som kan unvika att vid något tillfälle falla för en frestelse i den här världen. Och de som vill döma dig för att du har agerat tanklöst eller dumt och bara vill projicera sina egna tillkortakommanden på dig, är därför strängt taget förvirrade och osammanhängande. Förlåt dem då och glöm hela alltet. Men gå därifrån med glädjen i att åtminstone du rättade dina tankar och ditt beteende. Nästa gång kanske de vaknar upp. Önska dem uppvaknandet och välsigna dem och gå vidare i ditt liv utan att bevara minnet av ofredandet i ditt sinne. Säg till dig själv att allt i denna värld ändå bara är inbillning, och att ingenting har förändrat Guds kärlek för Sonen.
I sammanhanget är det väldigt passande att titta på några rader ur Kursen.
"Jag sade tidigare att den Helige Ande inte kan se misstag, och endast är i stånd att se bortom det till Soningens försvar. Det råder ingen tvekan om att detta kan leda till obehag, likväl är obehaget inte varseblivningens slutresultat. När den Helige Ande tillåts betrakta vanhelgelsen av altaret, ser Han också omedelbart mot Soningen. Ingenting Han varseblir kan framkalla rädsla. Allt som följer av andlig medvetenhet kanaliseras helt enkelt i riktning mot rättelse. Obehag väcks enbart för att medvetandegöra behovet av rättelse."
T-2.V.7:3-8
Några kommentarer?
Per:
Ja, ett par faktiskt. Vad menas med altaret?
Endeliss:
Altaret är den djupa punkt i ditt sinne som Gud hela tiden talar till, oavbrutet. I denna punkt är du ett med Gud, och det är denna renhet som blir vanhelgad när du tänker kärlekslöst om dig själv eller en broder, eller beter dig kärlekslöst mot honom eller dig själv.
Per:
Jag förstår. Men här vill man ju alltid vara, vid altaret alltså.
Endeliss:
När man är i sitt rätta sinne så är det vid detta altare man tjänar, men så är det inte i början. När man precis har börjat sin Soning är man rädd för det andliga seendet och vad det ska avslöja. Detta eftersom det andliga seendet ser rakt mot altaret – det ser sant – och alla ens misstag avtecknar sig i stark kontrast mot andens ljus. Misstagen blir tydliga. Kan du se hur detta hänger ihop med vad vi pratar om?
Per:
Ja, det kan jag. Misstagen ropar på rättelse och det är samvetet som hjälper en att se misstagen. Jag finner också stor tröst i att även om ”obehag väcks” så väcks det ”enbart för att medvetandegöra behovet av rättelse.” Det är väl den Helige Ande som väcker detta obehag?
Endeliss:
Det är Han, i samverkan med ditt samvete och ditt andliga seende.
Per:
Jag förstår. Men då har jag nog full koll på dåligt samvete.
Endeliss:
Det var min förhoppning.
En bra översättare ändrar aldrig meningen i det han översätter, även om han måste ändra formen. Hela hans syfte är faktiskt att ändra formen, så att den ursprungliga meningen bibehålls. T.-7.II.4:3-4
Rätt snart efter det att Per blev klarhörande började Endeliss prata om ämnen som var länkade till En kurs i miraklers tankesystem. Hans avsikt var att genom Per finna en klangbotten så att han kunde ge säkra och trösterika svar på människans eviga sökande efter befrielse.
Boken läses med stor behållning av dem som redan studerar Kursen, och syftar till att inspirera dem som ännu är obekanta med Kursen att läsa den.