Vad han säger...
När Per först blev kläraudiell var det som en stor chock för honom själv. Sedan, efter några veckor, fann han ett stort nöje i att kunna tala med "döda människor". Han pratade med glädje med en hel rad kända personer som nu var döda. Det var musiker, kompositörer, konstnärer och filosofer. Sedan tröttnade han på detta, för det stod en låååång rad med döda människor i kö för att prata med Per. Han fick knappt sova, utan avverkade dem nästan pliktskyldigast en efter en. Efter två veckor nästan helt utan sömn bad han Endeliss om hjälp med situationen. Endeliss sa då att han kunde be alla andra att lämna Per ifred. Detta tyckte Per var en mycket bra lösning, och han valde att bara behålla Endeliss i sin samtalslista.
I början handlade alla samtal med Endeliss om Pers personliga utveckling och alla samtal var privata. Per berättade inte heller för någon enda människa om sin nyupptäckta förmåga eller om Endeliss eller deras samtal. Per insåg att om han gjorde det skulle han bedömas som galen.
Efter 5 år på detta sätt övergick samtalen till mer allmänna andliga ämnen, och då med fokus på hur En kurs i mirakler relaterade till andlighet och utveckling. Det blev då uppenbart för Per att de oerhört kloka ord som Endeliss sa borde tecknas ner. I två år kämpade Per med att kunna skriva samtidigt som han lyssnade. Och så, en dag; föreslog Endeliss att de nedtecknade orden skulle sättas på pränt i en bok som skulle tryckas. Så småningom. År 2021 fanns det 7 sådana böcker.
Förlaget Real People Publishing har som ambition att trycka och ge ut dessa böcker i framtiden.
Här kan ni få en försmak av dessa samtal.
Om att misstag måste rättas vid sin källa
Per:
”Kursen pratar om att vi måste rätta misstag vid deras källa. Kan du kasta lite ljus över detta?”
Endeliss:
”Gärna. Men istället för att förklara det direkt, så vill jag berätta en historia som belyser det indirekt, så att du kan få en möjlighet att förbinda punkterna själv:
En man ligger på alla fyra under en gatlykta och tycks leta efter någonting. En kvinna ute på kvällspromenad stannar upp och frågar mannen:
- Har du tappat något?
- Ja, svarar mannen. Jag har tappat mina husnycklar.
- Tappade du de här då? undrar kvinnan.
- Nej, svarar mannen och pekar mot sitt mörklagda hus. Jag tappade de där borta i gräset, men där är det så mörkt så där hittar man ju ingenting.
(P): ”Haha! Det var roligt.”
(E): ”Varför var det så roligt? Så gör ju alla människor.”
(P): ”Nu förstår jag inte.”
(E): ”Misstaget uppstod i ditt sinne och inte ute världen. Misstagets källa finns i dina tankar och det är vid denna källa du måste rätta det. Att försöka rätta misstaget någon annanstans är lika fåfängt som att söka efter nycklarna där du inte tappade dem. Människor vill inte gå in i sig själva, för de är rädda för det mörker de tror att de kommer att finna. Allt som du gömmer i mörker skrämmer dig, för du gömde det för att du var rädd för det. Så istället försöker du låtsas att du inte har gömt någonting alls och förlägger istället hela problematiken ute i världen istället. Och i världen försöker du nu hitta en plats full av ljus där du tror att du slipper ditt problem. Du använder världen som en flykt från dig själv. Beroende på problemets natur, och lösningens art, kan du som bäst stoppa vissa symtom tillfälligt. Du kan verkligen uppleva en stund av ljus och glädje på din semester, men den gnagande olustkänslan kommer åter att göra sig påmind, för det ursprungliga problemet har inte blivit löst. Och du vet att det inte kommer att försvinna vart än i världen du reser. Lösningen finns alltid i ditt eget inre, och som regel alltid där det gör som mest ont att titta.”
(P): ”Det du talar om är projektion, eller hur?”
(E): ”Mycket riktigt. Projektion är en önskan att förlägga det inre till det yttre, och sedan försöka lösa sinnets problem där ute, i världen, vilket naturligtvis är dömt att misslyckas. Att rätta misstaget vid dess källa, som Kursen säger, betyder att du ska sluta projicera och istället ta ansvar för ditt inre, där lösningen på dina problem finns.”
(P): ”Men det kan kännas väldigt skrämmande.”
(E): ”Oh ja. Egot förkunnar hela tiden att Gud kommer att slå ihjäl dig för den hemlighet du har gömt. Detta är naturligtvis nonsens eftersom kärleken har förlåtit dig för längesen för alla misstag du trodde att du gjorde. Du har väl hört talesättet att bakom varje demon står en ängel? Demonen är bara egots tomma skrämselpropaganda, ämnad att få dig att vända på klacken och fly i panik. Men om du inte flyr utan står kvar och låter ditt sinnes lampa tändas av den Helige Ande, så är det demonerna som springer sin väg. Mörker kan inte finnas där ljuset är tänt, och sanningen om dig är ljusare än allt du kan föreställa dig.”
(P): ”Oh tack. Det var trösterika ord. Och tack för den roliga historien. Visst är den rolig?”
(E): ”Ja, den är rolig.”
(P): ”Och upplysande.”
(E): ”Det var min förhoppning”
Om att sortera bort det falska från det sanna
Per:
”Kursen pratar mycket om sant och falskt, och menar att vi måste sortera bort det falska från det sanna. Ibland vänder Kursen på det och nämner det sanna först och det falska sist. Är det någon skillnad på i vilken ordning man säger dem, och vad betyder det?
Endeliss:
”Det är ingen skillnad på hur du uttrycker det, för betydelsen är densamma, och det avser ett nödvändigt steg av att skilja mellan det värdefulla och det värdelösa; en metod som nämns på många ställen i Bibeln i formen ”att skilja agnarna från vetet.” Agnarna är då det värdelösa som man sorterar bort från det värdefulla vetekornet.”
(P): ”Vad är agnarna?”
(E): ”Det är fröskalet som omger vetekornet och det vill man inte ha för det är oätligt.”
(P): ”Okej tack, men fortsätt.”
(E): ”Denna sortering mellan det värdefulla och värdelösa måste göras för att bringa reda och klarhet i ett rörigt och förvirrat sinne. Om du inte vet vad som är värdelöst och vad som är värdefullt kan du inte göra rätt prioriteringar och fatta rätt beslut, och ditt beteende kommer att vara förvirrat och kaotiskt och varken göra dig eller din omgivning lycklig.”
(P): ”Jag förstår. Och hur gör man denna sortering?”
Endeliss: ”Det gör man först genom ett grundläggande ställningstagande, en inre ”handling”, kan man säga; en ”handling” som man sedan bekräftar genom yttre handling.”
(P): ”Ja, det gjorde mig ju inte mycket klokare. Vad menar du med en inre handling.”
(E): ”Jag menar att en handling inte måste inbegripa den fysiska kroppen. Allting du gör i ditt inre med hjälp av din vilja är en handling, eftersom du med dina intentioner åstadkommer en förändring som slutar i ett annorlunda resultat – och denna progression ingår i alla handlingar. Handlingar sker dessutom över tid, oavsett om handlingen inbegriper den fysiska kroppen eller ej. Alla handlingar har alltså en början, en mitt, och ett slut. Utan tid kan du inte ha handlingar. Då har du istället skapelse.”
(P): ”Men man kan väl också skapa i tiden?”
(E): ”Inte riktigt. Men man kan kanalisera skapelse så att den återspeglas i tiden.”
(P): ”Okej, jag förstår. Men vänta… I Kursen säger Jesus att handlingar är något man gör, och att detta inbegriper en kropp. I Himlen har man ingen kropp och därför gör man ingenting där.”
(E): ”Det är alldeles riktigt, men kan du förstå det Jesus säger, du som identifierar dig som en kropp? Det enda som du tror är verkligt är det som en kropp gör. Det abstrakta förstår du inte alls, och ännu mindre förstår du att det är det gränslösa osynliga som är din verklighet. Mitt sätt att tala om ”inre handling” är bara ett pedagogiskt knep för att få dig att tillmäta dina tankar ett lika stort, och förhoppningsvis, ännu större värde än det som du tillskriver din kropp och dess handlingar.”
(P): ”Okej, jag förstår. Men låt oss då hålla oss till din pedagogiska linje så länge. Kan du ge ett exempel på några inre ”handlingar”? Och förresten, vad är det ”grundläggande ställningstagandet” som du nämnde?”
(E): ”Ditt grundläggande ställningstagande är ditt beslut att vilja skilja det sanna från det falska, och detta beslut inbegriper inte tid. Det står stilla bortom tiden som ett verktyg som alltid är detsamma oavsett när du väljer att använda dig av det.”
(P): ”Jag förstår. Skulle du säga att urskiljningsförmåga är en del av detta verktyg?”
(E): ”I allra högsta grad. Det är genom att träna upp din färdighet i att skilja det sanna från det falska som du övar upp din urskiljningsförmåga. Och denna träning kan du inte göra själv utan måste företas tillsammans med den Helige Ande, för din egen sortering har bara gjort dig fullständigt förvirrad.”
(P): ”Okej, jag förstår. Jo, det har du ju rätt i. Men tillbaka till handlingar. Kan du ge ett exempel på några inre handlingar?”
(E): ”Ja, vi kan ju återknyta till skapelse. En författare eller kompositör öppnar sig för inspirationen. Detta öppnande är en inre handling. Förlåtelse är ett annat exempel på en inre handling. Detsamma gäller självrannsakan och beslut. Om vi nu tittar på den inre handlingen av att sortera bort det falska från det sanna, så förstår du att denna med nödvändighet måste inbegripa självrannsakan. Du måste se vad som finns i ditt sinne.
Detta inre seende kan i början verka förvirrande, för, eftersom sinnet är väldigt aktivt så kan det finnas många tankar i snabb följd, eller om sinnet är väldigt rörigt, så kan det finnas flera tankar samtidigt, på olika nivåer, som dessutom står i konflikt med varandra.” Resultatet blir ett kaotiskt och stressat inre. Ett tränat sinne, däremot, är lugnt och genomlyst och inga tankar krigar med varandra.
För att reda ut röran i ditt otränade sinne måste du studera tankarna uppmärksamt och finna anledningen till varför dina tankar i en given situation är kaotiska. Kaoset är påtagligt för att du ännu inte har sorterat bort det falska från det sanna.”
(P): ”Men hur går själva sorteringen till?”
(E): ”Det är enklare än man tror. Du studerar dina tankar så lugnt du kan tills du tror dig ha kommit fram till pudelns kärna. Då tittar du på denna nyckeltanke och jämför den med vad Jesus säger i Kursen. Som du vet är anden överseende, kärleksfull, fridfull, ljus och lycklig. Och om din tanke under observation innehåller någon eller några av dessa kvaliteter kan du släppa taget om den och låta den växa i fred, för då är den sann. Men om den däremot innehåller skuld, skam, rädsla, vrede, hat, sorg eller stress, så ska du bestämt avfärda den eftersom den kommer ifrån egot och är falsk.”
(P): ”Vänta, vänta! Detta kan ju inte stämma. Om jag släpper taget om den sanna tanken så försvinner den ju.”
(E): ”Inte alls. Ditt sinne innehåller alla tankar som någonsin har tänkts och alla tankar som någonsin kommer att tänkas. Genom att släppa taget om den signalerar du till Gud att den alltid är hos dig, även om du för tillfället inte tänker på den. Det visar alltså tilltro, eftersom du inte är fylld av girighet och kontrollbehov. De goda tankarna uppstår av sig själva hela tiden. Det är bara egots disharmoniska protester som skymmer dem.”
(P): ”Okej, jag förstår. Men de falska tankarna då? Du sa att man skulle
avfärda dem. Hur gör man det?”
(E): ”Det gör man tillsammans med den Helige Ande. Man avfärdar och förnekar. Först tittar man på den galna tanken, och så svarar man den med en lämplig affirmation.”
(P): ”Men vänta! Förnekande är ju något dåligt!”
(E): ”Ja i egots händer är det något mycket dåligt, för då förnekar man verkligheten och det sanna. Men i den Helige Andes händer är förnekandet ett mäktigt skyddsredskap mot egots vansinne. Du har förnekat sanningen, men nu måste du ställa dig i sanningen och förneka lögnen. Du måste förneka att någonting som inte är av Gud kan påverka dig.”
(P): ”Aha, men detta är ju en form av dömande?”
(E): ”Helt riktigt, men det är den Helige Andes dömande och inte ditt; ett dömande som säger till ormen ”Du kommer inte in över tröskeln till min Faders Hus.”
(P): ”Jag förstår. Men du sa att jag skulle använda mig av affirmationer när jag sorterar bort det falska från detsamma; alltså när jag stirrar på ormen. Vilken typ av affirmationer menar du?”
(E): ”Det kan vara vilken som. Den Helige Ande hjälper dig med detta. Han kommer att ge dig de passande orden. När du har läst Kursen ett tag så är det vanligt att någon mening ur den kommer till din hjälp. Kursen är till brädden fylld med affirmationer.”
(P): ”Okej. Så man behöver alltså inte anstränga sig för att tillkalla den Helige Ande, eller försöka känna att Han är där, eller tvinga fram en känsla av helighet?”
(E): ”Inte alls. Du ska inte uppfinna din egen helighet. Du ska snarare försöka gå bortom dina inre bilder av disharmoni och försöka känna din helighet som redan finns där. Du ska inte tro att du måste vara helig innan du rättar ditt sinne, inte heller att du måste
vara helig för att förtjäna den Helige Andes hjälp. Du måste komma ihåg att du redan befinner dig i ett oheligt tillstånd och att det är därför du kallar på den Helige Ande.
Den Helige Ande vet att du alltid är helig, men du vet det inte. Detta har du glömt bort. Det är därför du behöver rättelse. Av samma anledning så är kallandet på den Helige Ande till för dig och inte för Honom. Han är nämligen alltid hos dig. Han är lika naturlig som luften du andas eller kläderna på kroppen. Han är så självklar att du har glömt att lägga märke till Honom. Och så fort du väljer att titta på en falsk tanke, så kommer Han närmre, helt automatiskt. När du sen tycker att du är klok eller briljant i ditt avslöjande av egot, och hur falska dess ord är, så har du faktiskt alltid blivit intelligentare av det ljus som den Helige Ande gav dig. Du är aldrig ensam. Du är alltid tillsammans med Honom när du väljer att vara förnuftig. Rädsla är aldrig förnuftig. Den är irrationell och skadlig och ska tas bort.”
(P): ”Okej, jag förstår. Du pratade om avfärdande och förnekande. Berätta vilka dessa är.”
(E): ”Avfärdandet är din affirmation. För att vara stark bör den förstärka din Identitet som Guds Son. Förnekandet är att konstatera att ingenting som inte kommer från Gud är verkligt, och att det aldrig kan skada dig. Är det inte kärlek och förlåtelse så är det en attack, och attack kommer alltid från egot. Det verkliga kan aldrig hotas och det overkliga har aldrig funnits. Du är verklig och illusioner och misstag kan aldrig påverka dig. Det som inte kommer från Gud har i verkligheten aldrig hänt, och har aldrig kunnat hota dig eller skada dig. Stå i Gud så är du säker och oskadd för alltid.”
(P): ”Jag förstår. Och vad händer sen då?”
(E): ”Det är olika från tillfälle till tillfälle. Ibland är ditt sinne så upprört att så fort du har motat Olle i grind på ena sidan av ängen, så dyker en annan falsk tanke upp på den andra. Dumheterna avlöser alltså varandra på löpande band. Då får man fortsätta att upprepa rättelsens procedur tills man känner att man har lugnat sig.
Sedan finns det också tillfällen när en enda affirmation räcker för att återställa friden i sinnet. Detta gäller i regel för de som är väl tränade i självrannsakan. Deras inre blick är som ett sökarljus som med en gång finner roten till det onda. Och med denna rot avverkad så försvinner hela egots spökträd med en gång.”
(P): ”Men hur ska vi veta att vi har gjort en fullständig rättelse?”
(E): ”Det är en förnuftig fråga. Svaret på alla tankar om separation kan bara vara att separationen aldrig har hänt. Detta eftersom du aldrig kan separera dig från Gud annat än i fantasier. Du har bara tillfälligt stört din kommunikation med Fadern genom att föra in mörka skenbilder mellan dig och Honom. Så, när du har konstaterat att separationen aldrig har hänt måste frid i sinnet följa. Med frid i sinnet följer kärleken naturligt. Vidare är det viktigt att förstå att frid inte kommer ur konkurrens eller tävlan. Därför kan inte frid finnas där tankar på kroppar finns. Om du känner dig hotad av att bli berövad din frid så har tankar på kroppar äntrat ditt sinne. Detta gör att flykt- eller attacktankar stiger i förgrunden för att uppta din uppmärksamhet. Att då försöka stoppa denna känsla av överhängande hot genom att introducera starkare kroppstankar, för att slå tillbaka, är som att försöka släcka eld med bensin. Felet är inte att din broder hotar dig, utan att du överhuvudtaget tror att han kan hota dig. Du måste bort från dessa kroppsbaserade tankar, vilket betyder att en rättelse startar med att du erkänner att du har fel. Detta tillkännagivande aktiverar den Helige Ande och en korrekt rättelse startar. När du sedan känner friden och kärleken i ditt hjärta
igen, så vet du att du har rättat ditt sinne.”
(P): ”Jag förstår. Men nu vill jag se på hur bortsorterandet av det falska från det sanna ter sig som yttre handling.”
(E): ”Visst. Det är mycket enkelt och logiskt. Vi börjar då först med en inre ”handling” - ett ställningstagande mot lögnen - som bekräftas genom en yttre handling. Säg att du umgås med en vän som plötsligt beter sig tanklöst så att du känner dig förorättad. Din inre ”handling” blir då att släppa taget om ditt förtret och påminna dig själv om att Gud aldrig dömer. Eftersom du vill vara ett med Gud måste du därför se på din broder som Han gör. Detta kräver association och inte dissociation. Du vill vara ett med din Fader och din broder och inte vara
separerad från dem. I detta inre arbete kan du också använda dig av din föreställningsförmåga och för din inre syn se dig och din broder i olika ljusa sammanhang tillsammans i Himlen. Gör alltså vad du kan för att uppnå frid och kärlek i ditt hjärta. I samma grad som du lyckas med detta kommer sedan din yttre handling att följa naturligt och uppvisa ett förlåtande och kärleksfullt beteende.”
(P): ”Jag förstår. Och det är detta som Jesus menar med att sortera bort
det falska från det sanna?”
(E): ”Ja, det är det. Och detta kan också kallas för att rätta sinnet, och att
göra sig kvitt sitt ego, och detta inbegriper inte handling alls eftersom kroppen inte är delaktig. Allt sker i tanken. Allt sker i sinnet. Däremot bekräftar du för dig själv att du är kärleksfull genom att bete dig kärleksfullt. Ditt agerande kommer att bekräfta för dig själv att kärleken är verklig, eftersom din kärlek till din broder kommer att bekräftas av honom genom den tacksamhet han känner mot dig för att du befriade honom från skuld och rädsla.”
(P): ”Jag förstår. Ja, allt du har sagt är mycket tänkvärt och mycket hjälpsamt, och i själva verket kan man prata hur mycket som helst om detta.”
(E): ”Det är riktigt. Det jag säger står på många ställen i Kursen.”
(P): ”Så sant. Men tack för dina ord.”
(E): ”Tack själv för att du lyssnade.”
Om att relatera
Endeliss: ”Jesus säger att kroppen bara är en del av din erfarenhet i den fysiska världen. Samtidigt säger han på andra ställen att världen inte finns. Då frågar du dig själv naturligtvis hur man får dessa motstridiga budskap till att gå ihop.
Detta kan förklaras genom en rad steg. Det första att iaktta är att Jesus hela tiden undervisar på två nivåer. Vi kan kalla dessa nivåer för den himmelska och den världsliga nivån. Detta ger oss två olika användningar av begreppet sanning, nämligen absolut sanning och relativ sanning
Den himmelska nivåns absoluta sanning säger att kroppen och världen aldrig har funnits, om man med existens avser det som alltid har funnits och alltid kommer att finnas. De flesta människor kan acceptera tanken att själen är evig och att kroppen är förgänglig. Den världsliga nivåns relativa sanning säger att kroppen och världen faktiskt finns eftersom du för tillfället upplever dem.
Ordet relativ betyder att värdet av det du tittar på inte är absolut och fristående utan att det varierar i relation till andra faktorer. Värdet är relativt eftersom det är beroende av i vilket sammanhang du ser tinget, vilka omständigheter som råder när du ser det, och vem du är som varseblir tinget. 1000 kronor är därför relativt lite pengar för en miljardär men oerhört mycket för ett barn. Relativ sanning handlar därför om hur vi relaterar till sanningen, vilket är allt vi kan göra under vår utveckling. Vi kan bara relatera till sanningen eftersom vi inte har en direkt förbindelse med den. Vartefter vi växer oss närmare sanningen skiftar alltså vår uppfattning om den. Tänk här i sammanhanget på att när människan möter myten så är det inte myten som förändras utan människan. En myt är en tanke som består under väldigt lång tid. Men tiden har ett slut, för så bestämde Gud, och bortom tiden förblir sanningen orörd och oberörd och evigt densamma. När du möter denna sanning så förändras du.
På den världsliga nivåns undervisning kallar därför Jesus kroppen för en illusion. Detta betyder alltså inte att han förnekar det vi ser. Inte heller förnekar han att vi upplever den. Han vill bara påpeka att vår
upplevelse är skiftande som en böljande gardin som blockerar ljuset från den himmelska solen. Men så småningom ska gardinen ofelbart plockas ner och då inser vi hur overklig den var. När solen strålar in
genom fönstret är alla smärtor borta.
Om detta verkar snårigt så kan det förtydligas med att evigheten finns överallt, utom i världen. Allt i den fysiska världen är förgängligt. Detta hör samman med att evigheten är tidlös och abstrakt och saknar platser. Världen däremot är konkret och finns bara i tiden och rummet och finns bara på platser. Skillnaderna kan inte bli större.
Vad som gör dessa sakförhållanden avgörande för vårt relaterande till kroppen är för att vi måste bestämma oss för om vi är ande eller kropp. Antingen tillhör vi Himlen och Gud, eller så tillhör vi världen och kroppen. Varför vi inte kan tillhöra båda är för att Gud och kroppen inte talar med varandra. Att du har instinkter är inte Gud, utan Hans Vilja som strömmar igenom det själv som du tror att du är när du tror dig leva i en kropp. Du gör bruk av Hans Vilja och kanaliserar den i förvrängd form för att bevara kroppen. Gud bekräftar inte din dröm, för Han drömmer inte som du, även om Hans kärlek välsignar dig oberoende av ditt påhitt att vilja drömma.
Vidare befinner du dig i den märkliga situationen där du ständigt upplever att ditt vara tycks befinna sig någon annanstans än där du är – antingen på en annan plats, i en annan tid, eller i ett annat tillstånd. Som bäst kan man likna detta vid att du känner dig som en utklippt filmsekvens som ändå har en ”övernaturlig” förnimmelse av att du måste ha funnits innan du hamnade här, och kommer att fortsätta efter det att din filmsekvens tar slut. Detta får som konsekvens att till och med den värld du svär dig till att tillhöra ter sig drömsk och overklig. Du vill tillhöra världen men tycks ändå stå utanför den och blicka in på den (eller ut på den). Så inte ens världen kan rädda dig. Denna flytande och ”övernaturliga” förnimmelse av världen kommer sig av att det är ditt vara du känner. Varat är evigt. Detta betyder att du alltid har funnits och alltid kommer att finnas.
Däremot kommer du inte att uppleva dig själv likadant när du byter tiden mot tidlösheten, trots att ditt medvetande består.
Valet jag nämnde innan, om du ska tillhöra anden eller kroppen, är dock bara chimären av ett val. Sanningen är egentligen att du inte har något val alls, eftersom du inte är din egen upphovsman. Du har inte skapat dig själv. Du kan alltså inte bestämma vad du ska vara. Om du dessvärre inbillar dig det så är ditt sinne i behov av omfattande rättelse. Den som känner dig är Gud och inte du, för Han vet vad Han har skapat dig till att vara. Denna Identitet som du har glömt att du är kallar vi Guds Son, eller Kristus, och frälsning är att minnas detta; att minnas Vem du egentligen Är.
Så du kan alltså inte bestämma vad sanningen ska vara, bara hur du
väljer att se på saken.
Detta beror på att varseblivning aldrig är bestående, utan varierar efter plats, omständighet och person, medan kunskapen är för evigt desamma. Bara den sanning som finns i kunskapen är bestående äger evighet.”
Per: ”Så jag kan aldrig förändra det jag är?”
(E): ”Nej, det kan du inte. Och varför skulle du vilja göra det? Den enda grogrunden för en sådan vansinnig önskan kan bara bero på att du tror att det du är är vedervärdigt; att det du är måste undkommas eller
transformeras för att bli uthärdligt. Sådana önskningar kan bara ha sitt upphov i separationen, som säger att du är vidrig för att ha attackerat Gud, och att Han i gengäld kommer att attackera dig tillbaka. Om du tar bort separationens premiss av skuld och rädsla, så finns det inget som säger att du inte kan vara kärleken själv. Och om du är kärlek, varför skulle du vilja förändra dig själv till att bli något annat? Hela skuldens
resonemang faller på sin egen orimlighet.”
(P): ”Så kroppen är inte skuld till någonting?”
(E): ”Hur skulle den kunna vara det? Den har ju ingen egen vilja. Du har bara drömt en omöjlig dröm där du försökte undkomma din skuld genom att förlägga den utanför dig själv. Då lade du skulden i din kropp. Men njut av mat och vin. Njut av musik och film och sex hur mycket du vill. Det finns ingen synd i kroppen, kvittar hur mycket du än försöker placera den där.”
(P): "Okej. Jag förstår. Jag får tänka på det här. Men du, många människor blir ju rädda för Gud, Himlen och evigheten eftersom de är så vana vid att bara relatera till allting genom sin fysiska kropp. Tanken att kroppen ska tas bort skrämmer slag på dem, och jag kan själv erkänna att jag tycker att döden är obehaglig att tänka på.”
(E): ”Det är fullt förståeligt och inte så konstigt. Hela världens dröm handlar om kroppen och både världen och kroppen sitter fångade i sinnets låsta inställning att den här världen kan erbjuda dem något som överträffar Himlen. Så är det inte. Det finns ingen död. Det finns bara en övergång från ett stadie till ett annat, döden är bara en kort flaskhals igenom vilken livet flödar och transformeras till en annan form. Ditt medvetande och ditt sinne dör aldrig, för de är en Tanke av Gud.
Ingen som lämnar kroppens dröm och finner friden, ljuset och glädjen hos Gud vill någonsin lämna Himlen för att återvända till jorden. Du kanske inte tror mig, men det är sant.
(P): ”Jag förstår. Jag ska tänka på det. Men tack för samtalet.”
(E): "Tack själv."
Om Kärleksmaskinen
Per: ”Du har sagt att det finns nivåer i Himlen som motsvaras av utvecklingsnivåer på jorden. Kan du berätta något om dessa mekanismer?”
Endeliss: ”Visst. Du har bara ett sinne, vare sig du är i Himlen eller på jorden. Du får alltså inte ett nytt sinne när du kommer till Himlen. Du är fortfarande du. Skillnaden är bara att på jorden har du en mindre identitet. Detta beror på att egot har begränsat din varseblivning och till stor del skurit av kontakten med kunskapen. När du dör upplöses egot, och i himlafärden vecklar ditt sanna Själv ut sina vingar. Detta gör att ljuset strömmar in i ditt sinne och befriar dig från skuld och smärta. Utan oro stiger du upp till Guds Hjärta där du får uppleva ljus, kärlek och total frid. Här vilar du en stund. Sedan förs du över till en lämplig nivå i Himlen. Här får du din personlighet tillbaka, och kanske en kropp, även om det inte är en fysisk kropp. Men även om kroppen bara är en mental projektion, så kan den kännas högst verklig.”
(P): ”Men efter att jag har vilat i Guds Hjärta, vem är det som för över mig till en lämplig nivå i Himlen?”
(E): ”Det är du själv. Det sker automatiskt.”
(P): ”Men det måste finnas någon form av bedömning av mig.”
(E): ”Inte alls.”
(P): ”Men hur kan jag då hamna på rätt nivå?”
(E): ”Detta sker genom dina egna tankar. Få människor kan vila i tystnaden och formlösheten i Guds Hjärta mer än en liten stund. Sedan börjar tankar tränga sig på och egot gör sig påmint. Beroende på hur stort ego du har transporteras du automatiskt till den nivå i Himlen som motsvarar storleken på ditt ego.”
(P): ”Betyder det att jag får mitt ego tillbaka i Himlen?”
(E): ”Nej, inte i detta skede. Det är helt omöjligt att ha ett ego i Himlen. I Himlen råder nämligen frid och kärlek. Där finns inget dömande och ingen skuld. Kanske var jag oklar på denna punkt. Vad jag menade var att när tankar uppstår i Guds Hjärta, så skvallrar de om vad för slags ego du har, och hur stort inflytande det har på ditt tänkande. Processen sedan, att transportera dig till lämplig nivå fungerar som magnetism eller resonans: du hamnar på en nivå med samma våglängd som du. Detta betyder att du hamnar på ett ställe där alla har kommit lika långt i sin utveckling som du. Ni är alla rörande överens om allting, tycker om att göra samma saker, och är alltså fullständigt oförmögna att döma varandra. Alla är likvärdiga och bara glädje och kärlek finns.”
(P): ”Men känner jag då till att det finns andra nivåer som jag kunde ha hamnat på?”
(E): ”Nej, inte av dig själv. För dig är detta Himlen och inget annat. Men sedan kommer undervisningen. Då kommer Lärare till din ”värld” och berättar för dig om hur saker hänger ihop och påminner dig om Guds Hjärta.”
(P): ”Men tar ni mig runt på rundvandring i Himlen och visar mig alla nivåer?”
(E): ”Nej, inte om du inte är frälst. Men för alla gäller att vi kan ta dig
ner till astralvärlden. En fullständig rundvandring gäller bara frälsta
och mästare.”
(P): ”Varför är det så?”
(E): ”För att det inte finns någon mening i att förvirra sinnet. Astralvärlden accepteras av alla eftersom den har stor likhet med jorden.”
(P): ”Men borde ni inte ta mig upp till en högre nivå för att sporra mig i min utveckling?”
(E): ”Nej, det är ingen bra idé. Man får aldrig våldföra sig på en Sons
tänkande. Vi kan däremot prata om högre nivåer, och då får du göra dig en inre bild av dem, men vi kan inte ta dig dit bokstavligen. Återigen handlar det om att inte förvirra sinnet i onödan. Det är bättre att hålla sig till vad du har åstadkommit på jorden och vad du har kvar att lära dig.”
(P): ”Okej, jag förstår. Men jag tycker det är lustigt att Lärarna ska
undervisa mig i Guds Hjärta när jag redan har varit där. Tror inte alla i Himlen på Gud?”
(E): ”Naturligtvis tror alla i Himlen på Gud. Och inte bara tror. Alla vet att Gud finns och att de befinner sig i Hans Rike. Men vi berättar om vad Guds Hjärta innebär, och att det är det som är målet för alla själar.”
(P): ”Och detta sporrar mig till att utvecklas ännu mer när jag återföds?”
(E): ”Nej, inte alltid. Somliga uppfattar Guds Hjärta som skrämmande för att de där blir av med sin varseblivning och blir formlösa.”
(P): ”Är det så?”
(E): ”Naturligtvis. Alla är inte lika långt komna i sin utveckling. Somliga måste fortfarande relatera till Gud via symboler och ritualer. En sammansmältning med Honom är de inte redo för.”
(P): ”Och var hamnar dessa individer?”
(E): ”De kommer till astralvärlden, den lägsta av Himlens ”världar”.
(P): ”Det låter väldigt dömande.”
(E): ”I Himlens hierarkier finns inget dömande. Alla är lika älskade och lika mycket värda, oavsett vilken nivå de befinner sig på. Du dömer väl inte ett barn för att det är ett barn?”
(P): ”Nej, i och för sig. Men du sa innan, i samband med tankarna som skvallrade om mitt ego i Guds Hjärta, att jag inte fick mitt ego tillbaka i det skedet. Så jag får alltså tillbaka egot vid något skede i Himlen.”
(E): ”Det är riktigt.”
(P): ”Och vem bestämmer det? Vem ger mig tillbaka mitt ego?”
(E): ”Det är du själv som gör det.”
(P): ”Varför?”
(E): ”Ja, varför hittade Guds Son på egot i begynnelsen?”
(P): ”Det vet jag inte.”
(E): ”Nej, och det är det ingen annan som heller vet, för det är vansinne att vilja ha ett ego.”
(P): ”Men hur går det till?”
(E): ”Å, det är mycket enkelt. Jag ska förklara. Du befinner dig alltså på en plats där alla är lika utvecklade som du, tycker om att göra samma saker som du, och där alla därför uppfattas som fullständigt likvärdiga. Men eftersom du har olösta lektioner med dig från jorden, vilka innebär skuggor i ditt sinne, så kommer de att förr eller senare göra sig påminda. Du lever just nu i ett paradis av fullständig jämlikhet, men jämlikhet är inget som egot kan förstå eller acceptera. Därför uppstår det igen för att protestera och projicera. Du kanske helt enkelt blir ovän med någon av dina bröder och systrar. Detta ger dig vansinnigt mycket skuld, för du säger dig själv att du just har slagit sönder paradiset. Och återigen, liksom i den första separationen, börjar du tro på egot igen. Du börjar tro att du är elak och borde förpassas ur Himlen. Du upprepar alltså separationen igen.”
(P): ”Usch, det är ju fasansfullt.”
(E): ”Ja, det kan man ju tycka. Men din Lärare rycker snabbt in och ställer allt tillrätta – tröstar dig och undervisar dig. Du lugnar dig, blir klartänkt och återigen fylld med frid. Då förstår du att det kanske är hög tid att ta sig an ett nytt uppdrag på jorden. Tillsammans med din Lärare pratar ni igenom saken, och du presenteras för vad som kommer att hända och vad du ska göra i nästa liv.”
(P): ”Och då blir jag ledsen eftersom jag inte vill återfödas?”
(E): ”Inte alls. Ingen blir ledsen. Tänk bara att få möta dem som ska dela resan på jorden med dig. Är inte det underbart?”
(P): ”Får jag göra det?”
(E): ”Ja det får du. Inte alla du kommer att möta, förstås. Det skulle vara omöjligt. Men du får möta de 2-3 viktigaste personerna i ditt kommande liv.”
(P): ”Okej, jag förstår. Och sen då?”
(E): ”Sedan får du bara vänta in det optimala tillfället att återfödas.”
(P): ”Får jag vänta länge?”
(E): ”Det är högst individuellt. Det finns ingen regel för detta.”
(P): ”Okej, jag förstår. Ja, jag vet inte vad jag ska säga. Informationen jag fått är både omfattande och djup. Och du svär på att detta är helt sant?”
(E): ”Jag lovar. Det är helt sant. Som du märker finns det en helt naturlig process i allt, där ingen dömer eller bedömer dig. Det är din egen utveckling som bestämmer allt, hela tiden. All undervisning följer också detta mönster, och du tvingas inte ta till dig något som du inte är redo för. Och hela tiden assisteras du av änglar, och din Lärare finns hos dig så fort du behöver honom eller henne.”
(P): ”Jo, det är sant. Systemet verkar liksom självgående på något sätt.”
(E): ”Du vet att jag har kallat universum för dödsmaskinen? Nåväl, Himlen är kärleksmaskinen.”
(P): ”Det lät fint – även om jag inte gillar maskiner.”
(E): ”Men du tycker om bilar. Bilar är maskiner.”
(P): ”Jo, i och för sig. Det har du rätt i. Men jag gillar fortfarande inte
maskinliknelsen. Det får mig att känna att alla människor bara är kugghjul som ska infogas i ett sammanhang där de förlorar sin fria vilja.”
(E): ”Men detta är elementärt. Inget våld görs på någon – det är kärleken som styr. Om du betänker detta: ett sinne som på jorden bara har kunnat identifiera sig som en kropp, hur skulle detta sinne kunna hantera att bli upplöst i Guds Hjärta? Detta sinne skulle gripas av skräck och frukta Gud. Därför har Faderns hus många boningar, och alla hamnar på en plats där de kan acceptera friden. För dig, till exempel, är frid detsamma som att ge upp varseblivningen, bli formlös och vila i Guds Hjärta; för någon som är mindre utvecklad är frid detsamma som att sitta vid en vacker sjö och fiska. Friden ni känner är densamma, men ändå har du kommit längre i din utveckling. Och detta beror på att du på jorden använde din fria vilja till att sträva efter frälsningen, medan din broder använde sin vilja till att identifiera sig med en kropp och dess njutningar. Ni har båda en fri vilja, men ni applicerade den olika på
jorden och har därför skapat er helt skilda självbilder. Om man rycker ifrån en människa hennes självbild kan hon kollapsa, och detta skapar skräck. För dig som är redo att få självbilden avlägsnad, så godkänner du i frid och befrielse att den läggs åt sidan. Himlen ska inte skrämma någon, och detta är mycket viktigt. Faktum är att det är fullständigt grundläggande. Därför finns det också olika boningar i Himlen, dit alla kommer efter egen vilja, tycke och smak. Alla blir förlösta i Himlen, även om platserna för befrielsen skiljer sig åt.”
(P): Hm?! Det var mycket intressant. Men tack för samtalet.”
(E): ”Tack själv.”
